Vissa saker är uppenbara, men går att förtränga och lämna utanför den inre sfären. Vissa saker är bara uppenbara, inga följder utan det är som det är. Andra saker är också uppenbara, men på det där genomträngande sättet som inte går att förneka oavsett hur länge man försöker med maximal styrka. Imorse såg jag något som var sådär uppenbart, något som till en början gick att förneka men som slutligen tog sig in och inte gick att hålla borta. Ett svar, ett bönesvar.
Jag läser andra personers bloggar lite då och då, inte så frekvent. Dock finns tre bloggar som jag följer, som jag läser varje dag som jag är inloggad på min dator där adresserna ligger lämpligt i adressfältet. En av dessa tre bloggar drivs av en tjej, Viktoria, och är en så kallad livsstilsblogg - där mode, dagens händelser, musik och annat som rör det personliga livet tas upp. Tidigt på gårdagens dygn så var det dags för lite musik, en låt som enligt henne berör och som vann Melodifestivalen 1995. Vi var båda sex år gamla då och precis som henne så minns jag att jag såg Jan Johansen framföra bidraget, det är en låt som berör.
'Se på mig' är titeln på låten som har berört mig tidigare, men som nu har fått en helt annan innebörd och ett annat djup än tidigare. Låten är bönesvaret på midnattsbönen från igår, ett svar som kom redan innan jag hade hunnit be och som för mig visar att Gud är med. Jag tänker inte leta någon annan förklaring än just den, den här gången räcker det.
När din väg är lång och du är trött
men du måste ändå gå.
Och när skuggorna börjar växa och få liv,
och när natten skrämmer så,
är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar
- hos dig stannar jag kvar.
Så se på mig, en hamn i stormen
som en våg som fötts att bära dig.
Ja, se på mig, i ljus och mörker
är jag där och aldrig lämnar jag dig.
(Tack Gud för att Du använde Viktoria som bud, tack för att Du vakar över henne - låt henne få känna kärlek och omtanke
som den underbara person hon är. Tack för att Du skapat henne med omsorg och gjort henne sådär underbart unik!)
måndag 2 mars 2009
söndag 1 mars 2009
Midnattsbön från hjärtat.
Gud,
är Du fortfarande vaken eller väcker min stämma Dig ur John Blunds lugna drömvärld? Det är ett par saker jag skulle behöva prata med Dig om, en hel bunt med saker som tynger mitt hjärta och egentligen vill jag prata med Dig om hela livet. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans och det där med att börja från början har jag aldrig riktigt förstått mig på. För vart någonstans börjar det? Vid befruktningen av ägget eller födelsen? Börjar det vid mina första minnen eller när det började kännas fel? För om det börjar där, vid felet, då har jag ingen koll längre och kan inte dela min historia från början som människor ibland vill. Egentligen vet Du redan det här, eller hur? Då behöver inte jag säga att mitt behov egentligen är någon som lyssnar utan att jag egentligen behöver tala? För tala är något som är svårt för mig, jag gömmer mig bakom de skrivna orden som är något jag förstår och som förstår mig.
Gud,
är Du vaken nu eller har Du dragit täcket över huvudet i hopp om att somna om? Jag tror inte på idén att mina ord inte skulle ha väckt Dig vid det här laget. Jag hoppas att Du förstår att jag inte skulle komma vid den här tiden om det inte var så att jag behövde Dig. Jag behöver Dig, så mycket mer än jag själv förstår och vågar erkänna för någon. Jag är rädd, du vet, och jag stretar emot med nästintill alla krafter jag kan uppbringa - det vet du också. Jag är rädd för tårar, rädd för att det ska göra ont och rädd för att jag inte ska ha någon kontroll över det. Jag uppmanar samhällets invånare att vara ärliga och säga hur de egentligen mår när dem får frågan. Jag uppmanar och tror stenhårt på att det är vägen mot förändring, samtidigt döljer jag själv sanningen. Att orden 'Vill du förändra världen - börja med dig själv' inte inkluderar mig är tydligen en oskriven lag i mina ögon, det gör ont.
Gud,
gör det ont i Dig när jag faller och inte orkar längre? Är det Du som brukar viska 'När du inte orkar längre, så orkar jag för två' i mina öron? Jag har tänkt att det var något som jag själv hittat på, kanske var det bara krypskyttarna på min pansarmur som spelade mig ett spratt. Gjorde sitt bästa för att skydda mig och hålla mig säker, precis som jag en gång lärde dem då jag upptäckte att ensam är starkast och att ingenting kan gå sönder om jag inte utsätter det för någon risk. Jag tänkte att det blir bäst så och att tvåsamhet endast är för svaga människor. Nu vet jag bättre - att det är starkt att be om hjälp och ta emot den, att ett liv utan sådana risker är ett ensamt liv och att tvåsamhet är en fråga om tillit och trygghet. Att känna den tilliten är stort, jag vill känna den. Jag vill känna den för människor i min närhet och jag vill känna den för Dig.
Gud,
förstår Du något av orden som sporadiskt kommer ut ur mig? Kan Du förstå kaoset som uppstår då ord och känslor tar mer plats än det finns? Jag har hört att man kan komma till Dig för vila, och jag vill men vågar inte ta steget. Att jag är tvungen att stå kvar och slåss mitt krig om jag någonsin vill bli fri är min ursäkt till mig själv när fegheten dominerar. Den gör det alldeles för ofta, och någonting inom mig vill att Du ska ta den platsen för att fylla den med liv och kärlek. För kärlek är Du full av, något som jag också vill vara och ha förmågan att dela med mig av. En vän sa till mig en gång att jag troligtvis fått gåvan att se människor som jag passerar genom livet, den meningen har stannat med mig och jag kommer troligtvis alltid att minnas den och avtrycket blev. Det är kärlek att se människor, visst är det? Att se dem som enskilda och unika individer, att ge dem kärlek trots mänskliga fel och brister? Jag vill älska och se människor.
Gud,
tack för att Du har lyssnat på mig ett bra tag nu, jag vet att Du har lyssnat på varenda ord. Tack för att jag får komma precis som jag är och trots massiva funderingar och känslor av kaos viker du inte undan. Tack för att Du finns för mig, även när jag inte aktivt väljer att gå med Dig. Tack för att det kommer en tid då jag helhjärtat, utan undanflykter och prestationsångest, kan lämna mitt förflutna och låta Dig flytta in på heltid. Tack för alla dörrar Du har öppnat genom livet och tack för dem som Du har hjälpt mig att stänga. Tack för människor, vänner, som jag har mött i livet och som har lärt mig att det finns personer som vill gott. Tack för att jag har lärt mig att trygghet existerar och tack för det tålamod som har behövts. Tack för att Du finns och tack för att Du gav Ditt liv för mig, för oss. Tack Herre, TACK!
är Du fortfarande vaken eller väcker min stämma Dig ur John Blunds lugna drömvärld? Det är ett par saker jag skulle behöva prata med Dig om, en hel bunt med saker som tynger mitt hjärta och egentligen vill jag prata med Dig om hela livet. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans och det där med att börja från början har jag aldrig riktigt förstått mig på. För vart någonstans börjar det? Vid befruktningen av ägget eller födelsen? Börjar det vid mina första minnen eller när det började kännas fel? För om det börjar där, vid felet, då har jag ingen koll längre och kan inte dela min historia från början som människor ibland vill. Egentligen vet Du redan det här, eller hur? Då behöver inte jag säga att mitt behov egentligen är någon som lyssnar utan att jag egentligen behöver tala? För tala är något som är svårt för mig, jag gömmer mig bakom de skrivna orden som är något jag förstår och som förstår mig.
Gud,
är Du vaken nu eller har Du dragit täcket över huvudet i hopp om att somna om? Jag tror inte på idén att mina ord inte skulle ha väckt Dig vid det här laget. Jag hoppas att Du förstår att jag inte skulle komma vid den här tiden om det inte var så att jag behövde Dig. Jag behöver Dig, så mycket mer än jag själv förstår och vågar erkänna för någon. Jag är rädd, du vet, och jag stretar emot med nästintill alla krafter jag kan uppbringa - det vet du också. Jag är rädd för tårar, rädd för att det ska göra ont och rädd för att jag inte ska ha någon kontroll över det. Jag uppmanar samhällets invånare att vara ärliga och säga hur de egentligen mår när dem får frågan. Jag uppmanar och tror stenhårt på att det är vägen mot förändring, samtidigt döljer jag själv sanningen. Att orden 'Vill du förändra världen - börja med dig själv' inte inkluderar mig är tydligen en oskriven lag i mina ögon, det gör ont.
Gud,
gör det ont i Dig när jag faller och inte orkar längre? Är det Du som brukar viska 'När du inte orkar längre, så orkar jag för två' i mina öron? Jag har tänkt att det var något som jag själv hittat på, kanske var det bara krypskyttarna på min pansarmur som spelade mig ett spratt. Gjorde sitt bästa för att skydda mig och hålla mig säker, precis som jag en gång lärde dem då jag upptäckte att ensam är starkast och att ingenting kan gå sönder om jag inte utsätter det för någon risk. Jag tänkte att det blir bäst så och att tvåsamhet endast är för svaga människor. Nu vet jag bättre - att det är starkt att be om hjälp och ta emot den, att ett liv utan sådana risker är ett ensamt liv och att tvåsamhet är en fråga om tillit och trygghet. Att känna den tilliten är stort, jag vill känna den. Jag vill känna den för människor i min närhet och jag vill känna den för Dig.
Gud,
förstår Du något av orden som sporadiskt kommer ut ur mig? Kan Du förstå kaoset som uppstår då ord och känslor tar mer plats än det finns? Jag har hört att man kan komma till Dig för vila, och jag vill men vågar inte ta steget. Att jag är tvungen att stå kvar och slåss mitt krig om jag någonsin vill bli fri är min ursäkt till mig själv när fegheten dominerar. Den gör det alldeles för ofta, och någonting inom mig vill att Du ska ta den platsen för att fylla den med liv och kärlek. För kärlek är Du full av, något som jag också vill vara och ha förmågan att dela med mig av. En vän sa till mig en gång att jag troligtvis fått gåvan att se människor som jag passerar genom livet, den meningen har stannat med mig och jag kommer troligtvis alltid att minnas den och avtrycket blev. Det är kärlek att se människor, visst är det? Att se dem som enskilda och unika individer, att ge dem kärlek trots mänskliga fel och brister? Jag vill älska och se människor.
Gud,
tack för att Du har lyssnat på mig ett bra tag nu, jag vet att Du har lyssnat på varenda ord. Tack för att jag får komma precis som jag är och trots massiva funderingar och känslor av kaos viker du inte undan. Tack för att Du finns för mig, även när jag inte aktivt väljer att gå med Dig. Tack för att det kommer en tid då jag helhjärtat, utan undanflykter och prestationsångest, kan lämna mitt förflutna och låta Dig flytta in på heltid. Tack för alla dörrar Du har öppnat genom livet och tack för dem som Du har hjälpt mig att stänga. Tack för människor, vänner, som jag har mött i livet och som har lärt mig att det finns personer som vill gott. Tack för att jag har lärt mig att trygghet existerar och tack för det tålamod som har behövts. Tack för att Du finns och tack för att Du gav Ditt liv för mig, för oss. Tack Herre, TACK!
söndag 22 februari 2009
Gud som haver barnen kär - en kvällsbön från yngre år.
.
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag än i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går
- den Gud älskar lyckan får.
Amen.
.
Det är barndom för mig och en fin stund precis innan lyset släcks för kvällen.
Det finns så många olika åsikter om versioner av denna bön, dock är det denna
som bads för mig och senare även av mig under mina barndomsår. Senare har
den dykt upp någon enstaka gång, särskilt som en enda synbar utväg från de
tårar som hindrade mig från att sova om natten. Det blev en trygghet i kaoset.
.
(Mellan raderna kanske någon utläser att Gud inte skulle älska alla, detta är helt
fel och därför har speciellt den sista raden ändrats till; 'Lyckan kommer, lyckan går -
du förbliver Fader vår.' En version som stämmer mer in med att Gud älskar alla,
vilket han också gör.)
Att välkomna Gud är ett aktivt val.
En ny dag är här och jag har fått möjligheten att vakna upp till den. Det är inte så ofta som jag faktiskt tänker så och känner en uns tacksamhet över att få möta ytterliggare en dag, det är tråkigt och troligtvis alldeles för vanligt förekommande.
En ny dag ger nya möjligheter, en ny dag fylld av möjligheter att ta vara på. För visst finns det saker som man skulle kunna ta vara på om man inte var för bekväm eller rent av lat? Det är lätt att säga och tala om saker som man borde göra, det kryllar samhället och tidningar av idag, likaså saker som absolut inte är okej. Att veta åt vilket håll man ska gå, vilken sida i tidningen man ska läsa eller vilket öra man bör lyssna på omgivningen med är faktiskt ditt eget val. Det är ditt val och konsekvenserna av handlingarna blir också dina, låt det vara ditt val.
Att välkomna Gud in i ditt liv är ett aktivt val, ett ställningtagande som inte helt självklart står fast för att du en gång sagt så. Gud står kvar vid dig, men det som många gånger uppfattas som att ha blivit lämnad av Honom är att ditt fokus har förflyttas. Vårmodet, jobbet, vänner och kanske en tv-serie får istället den uppmärksamheten. Vet du, du är fortfarande älskad och det är många fler med dig som ibland (eller ofta) tappar siktet och går en liten avkrok. Det är okej.
Du är fortfarande Guds barn, och om du vågar titta lite längre än tåspetsarna på skorna så
kommer du se att Han försöker påminna dig om det - på alla tänkbara och otänkbara vis.
Det är Gud vi talar om - Han med den gränslösa kärleken och det enorma hjärtat.
Titta upp och se efter, Han finns vid din sida och tänker aldrig någonsin ge upp.
En ny dag ger nya möjligheter, en ny dag fylld av möjligheter att ta vara på. För visst finns det saker som man skulle kunna ta vara på om man inte var för bekväm eller rent av lat? Det är lätt att säga och tala om saker som man borde göra, det kryllar samhället och tidningar av idag, likaså saker som absolut inte är okej. Att veta åt vilket håll man ska gå, vilken sida i tidningen man ska läsa eller vilket öra man bör lyssna på omgivningen med är faktiskt ditt eget val. Det är ditt val och konsekvenserna av handlingarna blir också dina, låt det vara ditt val.
Att välkomna Gud in i ditt liv är ett aktivt val, ett ställningtagande som inte helt självklart står fast för att du en gång sagt så. Gud står kvar vid dig, men det som många gånger uppfattas som att ha blivit lämnad av Honom är att ditt fokus har förflyttas. Vårmodet, jobbet, vänner och kanske en tv-serie får istället den uppmärksamheten. Vet du, du är fortfarande älskad och det är många fler med dig som ibland (eller ofta) tappar siktet och går en liten avkrok. Det är okej.
Du är fortfarande Guds barn, och om du vågar titta lite längre än tåspetsarna på skorna så
kommer du se att Han försöker påminna dig om det - på alla tänkbara och otänkbara vis.
Det är Gud vi talar om - Han med den gränslösa kärleken och det enorma hjärtat.
Titta upp och se efter, Han finns vid din sida och tänker aldrig någonsin ge upp.
lördag 21 februari 2009
Casting Crowns - Voice of truth
Oh, what I would do to have
The kind of faith it takes to
climb out of this boat I'm in,
Onto the crashing waves.
.
To step out of my comfort zone
To the realm of the unknown
where Jesus is -
And He's holding out his hand.
.
But the waves are calling out my name and they laugh at me,
reminding me of all the times I've tried before and failed.
The waves they keep on telling me - time and time again;
"Girl, you'll never win!"
"You'll never win."
.
But the voice of truth tells me a different story
And the voice of truth says "Do not be afraid!"
The voice of truth says "This is for My glory."
Out of all the voices calling out to me,
I will choose to listen and believe
the voice of truth.
tisdag 17 februari 2009
Allting har en början, Gud började med att skapa världen.
Det låter aningen klyschigt när jag försöker börja inlägget med att skriva; 'Allting har en början.' Det som skulle göra det ännu mer kliché-aktigt är att fortsätta med; 'Allting har också ett slut.' Orden är sagda så många gånger, har blivit ytterliggare en i raden av utnötta uttryck - vilket är precis vad en klyscha är.
Jag har en personlig klyscha, en fras som jag malt om och om igen på insidan av skallbenet men även i hjärtat. Jag undrar om jag verkligen tror på en större makt än den mänskliga, och vad innebär i så fall den? Tror jag på Gud eller är det ännu ett av alla grupptryck som jag fastnat för? Kan jag kallas för kristen när jag inte läser Bibeln varje dag? Kan jag läsa Bibeln utan att tro på varje ord och ändå säga att jag är troende? Kan jag lita på att Gud älskar mig - är inte det ännu en klyscha att förtränga?
Någonstans inom mig, mixat bland tvivel och åter tvivel, så finns det en tro på någonting. Även fast jag själv har svårt att inse det så finns där ändå en tro på Gud, den kanske inte är lika stark som jag uppfattar en väns tro och inte heller innehåller den likadana värderingar och åsikter. Vi är alla olika, unikt skapade, vilket skulle göra en likadan tro föga trovärdig och intetsägande. De värderingar och åsikter som jag har behöver inte vara desamma som min väns eller någon annans, jag får tro på Gud - och Han älskar mig - ändå.
Att jag är älskad, att du är älskad - att vi är älskade av Gud, det är en klysha värd att minnas!
Bibeln får jag återkomma till, men när det gäller osäkerheten kring grupptrycket så kan jag endast säga en sak - att säga 'Hej' till Gud är det bästa jag gjort.
Jag har en personlig klyscha, en fras som jag malt om och om igen på insidan av skallbenet men även i hjärtat. Jag undrar om jag verkligen tror på en större makt än den mänskliga, och vad innebär i så fall den? Tror jag på Gud eller är det ännu ett av alla grupptryck som jag fastnat för? Kan jag kallas för kristen när jag inte läser Bibeln varje dag? Kan jag läsa Bibeln utan att tro på varje ord och ändå säga att jag är troende? Kan jag lita på att Gud älskar mig - är inte det ännu en klyscha att förtränga?
Någonstans inom mig, mixat bland tvivel och åter tvivel, så finns det en tro på någonting. Även fast jag själv har svårt att inse det så finns där ändå en tro på Gud, den kanske inte är lika stark som jag uppfattar en väns tro och inte heller innehåller den likadana värderingar och åsikter. Vi är alla olika, unikt skapade, vilket skulle göra en likadan tro föga trovärdig och intetsägande. De värderingar och åsikter som jag har behöver inte vara desamma som min väns eller någon annans, jag får tro på Gud - och Han älskar mig - ändå.
Att jag är älskad, att du är älskad - att vi är älskade av Gud, det är en klysha värd att minnas!
Bibeln får jag återkomma till, men när det gäller osäkerheten kring grupptrycket så kan jag endast säga en sak - att säga 'Hej' till Gud är det bästa jag gjort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)