Allting har en början, Gud började med att skapa världen.

Det låter aningen klyschigt när jag försöker börja inlägget med att skriva; 'Allting har en början.' Det som skulle göra det ännu mer kliché-aktigt är att fortsätta med; 'Allting har också ett slut.' Orden är sagda så många gånger, har blivit ytterliggare en i raden av utnötta uttryck - vilket är precis vad en klyscha är.

Jag har en personlig klyscha, en fras som jag malt om och om igen på insidan av skallbenet men även i hjärtat. Jag undrar om jag verkligen tror på en större makt än den mänskliga, och vad innebär i så fall den? Tror jag på Gud eller är det ännu ett av alla grupptryck som jag fastnat för? Kan jag kallas för kristen när jag inte läser Bibeln varje dag? Kan jag läsa Bibeln utan att tro på varje ord och ändå säga att jag är troende? Kan jag lita på att Gud älskar mig - är inte det ännu en klyscha att förtränga?

Någonstans inom mig, mixat bland tvivel och åter tvivel, så finns det en tro på någonting. Även fast jag själv har svårt att inse det så finns där ändå en tro på Gud, den kanske inte är lika stark som jag uppfattar en väns tro och inte heller innehåller den likadana värderingar och åsikter. Vi är alla olika, unikt skapade, vilket skulle göra en likadan tro föga trovärdig och intetsägande. De värderingar och åsikter som jag har behöver inte vara desamma som min väns eller någon annans, jag får tro på Gud - och Han älskar mig - ändå.

Att jag är älskad, att du är älskad - att vi är älskade av Gud, det är en klysha värd att minnas!

Bibeln får jag återkomma till, men när det gäller osäkerheten kring grupptrycket så kan jag endast säga en sak - att säga 'Hej' till Gud är det bästa jag gjort.