Vissa saker är uppenbara, men går att förtränga och lämna utanför den inre sfären. Vissa saker är bara uppenbara, inga följder utan det är som det är. Andra saker är också uppenbara, men på det där genomträngande sättet som inte går att förneka oavsett hur länge man försöker med maximal styrka. Imorse såg jag något som var sådär uppenbart, något som till en början gick att förneka men som slutligen tog sig in och inte gick att hålla borta. Ett svar, ett bönesvar.
Jag läser andra personers bloggar lite då och då, inte så frekvent. Dock finns tre bloggar som jag följer, som jag läser varje dag som jag är inloggad på min dator där adresserna ligger lämpligt i adressfältet. En av dessa tre bloggar drivs av en tjej, Viktoria, och är en så kallad livsstilsblogg - där mode, dagens händelser, musik och annat som rör det personliga livet tas upp. Tidigt på gårdagens dygn så var det dags för lite musik, en låt som enligt henne berör och som vann Melodifestivalen 1995. Vi var båda sex år gamla då och precis som henne så minns jag att jag såg Jan Johansen framföra bidraget, det är en låt som berör.
'Se på mig' är titeln på låten som har berört mig tidigare, men som nu har fått en helt annan innebörd och ett annat djup än tidigare. Låten är bönesvaret på midnattsbönen från igår, ett svar som kom redan innan jag hade hunnit be och som för mig visar att Gud är med. Jag tänker inte leta någon annan förklaring än just den, den här gången räcker det.
När din väg är lång och du är trött
men du måste ändå gå.
Och när skuggorna börjar växa och få liv,
och när natten skrämmer så,
är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar
- hos dig stannar jag kvar.
Så se på mig, en hamn i stormen
som en våg som fötts att bära dig.
Ja, se på mig, i ljus och mörker
är jag där och aldrig lämnar jag dig.
(Tack Gud för att Du använde Viktoria som bud, tack för att Du vakar över henne - låt henne få känna kärlek och omtanke
som den underbara person hon är. Tack för att Du skapat henne med omsorg och gjort henne sådär underbart unik!)
måndag 2 mars 2009
söndag 1 mars 2009
Midnattsbön från hjärtat.
Gud,
är Du fortfarande vaken eller väcker min stämma Dig ur John Blunds lugna drömvärld? Det är ett par saker jag skulle behöva prata med Dig om, en hel bunt med saker som tynger mitt hjärta och egentligen vill jag prata med Dig om hela livet. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans och det där med att börja från början har jag aldrig riktigt förstått mig på. För vart någonstans börjar det? Vid befruktningen av ägget eller födelsen? Börjar det vid mina första minnen eller när det började kännas fel? För om det börjar där, vid felet, då har jag ingen koll längre och kan inte dela min historia från början som människor ibland vill. Egentligen vet Du redan det här, eller hur? Då behöver inte jag säga att mitt behov egentligen är någon som lyssnar utan att jag egentligen behöver tala? För tala är något som är svårt för mig, jag gömmer mig bakom de skrivna orden som är något jag förstår och som förstår mig.
Gud,
är Du vaken nu eller har Du dragit täcket över huvudet i hopp om att somna om? Jag tror inte på idén att mina ord inte skulle ha väckt Dig vid det här laget. Jag hoppas att Du förstår att jag inte skulle komma vid den här tiden om det inte var så att jag behövde Dig. Jag behöver Dig, så mycket mer än jag själv förstår och vågar erkänna för någon. Jag är rädd, du vet, och jag stretar emot med nästintill alla krafter jag kan uppbringa - det vet du också. Jag är rädd för tårar, rädd för att det ska göra ont och rädd för att jag inte ska ha någon kontroll över det. Jag uppmanar samhällets invånare att vara ärliga och säga hur de egentligen mår när dem får frågan. Jag uppmanar och tror stenhårt på att det är vägen mot förändring, samtidigt döljer jag själv sanningen. Att orden 'Vill du förändra världen - börja med dig själv' inte inkluderar mig är tydligen en oskriven lag i mina ögon, det gör ont.
Gud,
gör det ont i Dig när jag faller och inte orkar längre? Är det Du som brukar viska 'När du inte orkar längre, så orkar jag för två' i mina öron? Jag har tänkt att det var något som jag själv hittat på, kanske var det bara krypskyttarna på min pansarmur som spelade mig ett spratt. Gjorde sitt bästa för att skydda mig och hålla mig säker, precis som jag en gång lärde dem då jag upptäckte att ensam är starkast och att ingenting kan gå sönder om jag inte utsätter det för någon risk. Jag tänkte att det blir bäst så och att tvåsamhet endast är för svaga människor. Nu vet jag bättre - att det är starkt att be om hjälp och ta emot den, att ett liv utan sådana risker är ett ensamt liv och att tvåsamhet är en fråga om tillit och trygghet. Att känna den tilliten är stort, jag vill känna den. Jag vill känna den för människor i min närhet och jag vill känna den för Dig.
Gud,
förstår Du något av orden som sporadiskt kommer ut ur mig? Kan Du förstå kaoset som uppstår då ord och känslor tar mer plats än det finns? Jag har hört att man kan komma till Dig för vila, och jag vill men vågar inte ta steget. Att jag är tvungen att stå kvar och slåss mitt krig om jag någonsin vill bli fri är min ursäkt till mig själv när fegheten dominerar. Den gör det alldeles för ofta, och någonting inom mig vill att Du ska ta den platsen för att fylla den med liv och kärlek. För kärlek är Du full av, något som jag också vill vara och ha förmågan att dela med mig av. En vän sa till mig en gång att jag troligtvis fått gåvan att se människor som jag passerar genom livet, den meningen har stannat med mig och jag kommer troligtvis alltid att minnas den och avtrycket blev. Det är kärlek att se människor, visst är det? Att se dem som enskilda och unika individer, att ge dem kärlek trots mänskliga fel och brister? Jag vill älska och se människor.
Gud,
tack för att Du har lyssnat på mig ett bra tag nu, jag vet att Du har lyssnat på varenda ord. Tack för att jag får komma precis som jag är och trots massiva funderingar och känslor av kaos viker du inte undan. Tack för att Du finns för mig, även när jag inte aktivt väljer att gå med Dig. Tack för att det kommer en tid då jag helhjärtat, utan undanflykter och prestationsångest, kan lämna mitt förflutna och låta Dig flytta in på heltid. Tack för alla dörrar Du har öppnat genom livet och tack för dem som Du har hjälpt mig att stänga. Tack för människor, vänner, som jag har mött i livet och som har lärt mig att det finns personer som vill gott. Tack för att jag har lärt mig att trygghet existerar och tack för det tålamod som har behövts. Tack för att Du finns och tack för att Du gav Ditt liv för mig, för oss. Tack Herre, TACK!
är Du fortfarande vaken eller väcker min stämma Dig ur John Blunds lugna drömvärld? Det är ett par saker jag skulle behöva prata med Dig om, en hel bunt med saker som tynger mitt hjärta och egentligen vill jag prata med Dig om hela livet. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans och det där med att börja från början har jag aldrig riktigt förstått mig på. För vart någonstans börjar det? Vid befruktningen av ägget eller födelsen? Börjar det vid mina första minnen eller när det började kännas fel? För om det börjar där, vid felet, då har jag ingen koll längre och kan inte dela min historia från början som människor ibland vill. Egentligen vet Du redan det här, eller hur? Då behöver inte jag säga att mitt behov egentligen är någon som lyssnar utan att jag egentligen behöver tala? För tala är något som är svårt för mig, jag gömmer mig bakom de skrivna orden som är något jag förstår och som förstår mig.
Gud,
är Du vaken nu eller har Du dragit täcket över huvudet i hopp om att somna om? Jag tror inte på idén att mina ord inte skulle ha väckt Dig vid det här laget. Jag hoppas att Du förstår att jag inte skulle komma vid den här tiden om det inte var så att jag behövde Dig. Jag behöver Dig, så mycket mer än jag själv förstår och vågar erkänna för någon. Jag är rädd, du vet, och jag stretar emot med nästintill alla krafter jag kan uppbringa - det vet du också. Jag är rädd för tårar, rädd för att det ska göra ont och rädd för att jag inte ska ha någon kontroll över det. Jag uppmanar samhällets invånare att vara ärliga och säga hur de egentligen mår när dem får frågan. Jag uppmanar och tror stenhårt på att det är vägen mot förändring, samtidigt döljer jag själv sanningen. Att orden 'Vill du förändra världen - börja med dig själv' inte inkluderar mig är tydligen en oskriven lag i mina ögon, det gör ont.
Gud,
gör det ont i Dig när jag faller och inte orkar längre? Är det Du som brukar viska 'När du inte orkar längre, så orkar jag för två' i mina öron? Jag har tänkt att det var något som jag själv hittat på, kanske var det bara krypskyttarna på min pansarmur som spelade mig ett spratt. Gjorde sitt bästa för att skydda mig och hålla mig säker, precis som jag en gång lärde dem då jag upptäckte att ensam är starkast och att ingenting kan gå sönder om jag inte utsätter det för någon risk. Jag tänkte att det blir bäst så och att tvåsamhet endast är för svaga människor. Nu vet jag bättre - att det är starkt att be om hjälp och ta emot den, att ett liv utan sådana risker är ett ensamt liv och att tvåsamhet är en fråga om tillit och trygghet. Att känna den tilliten är stort, jag vill känna den. Jag vill känna den för människor i min närhet och jag vill känna den för Dig.
Gud,
förstår Du något av orden som sporadiskt kommer ut ur mig? Kan Du förstå kaoset som uppstår då ord och känslor tar mer plats än det finns? Jag har hört att man kan komma till Dig för vila, och jag vill men vågar inte ta steget. Att jag är tvungen att stå kvar och slåss mitt krig om jag någonsin vill bli fri är min ursäkt till mig själv när fegheten dominerar. Den gör det alldeles för ofta, och någonting inom mig vill att Du ska ta den platsen för att fylla den med liv och kärlek. För kärlek är Du full av, något som jag också vill vara och ha förmågan att dela med mig av. En vän sa till mig en gång att jag troligtvis fått gåvan att se människor som jag passerar genom livet, den meningen har stannat med mig och jag kommer troligtvis alltid att minnas den och avtrycket blev. Det är kärlek att se människor, visst är det? Att se dem som enskilda och unika individer, att ge dem kärlek trots mänskliga fel och brister? Jag vill älska och se människor.
Gud,
tack för att Du har lyssnat på mig ett bra tag nu, jag vet att Du har lyssnat på varenda ord. Tack för att jag får komma precis som jag är och trots massiva funderingar och känslor av kaos viker du inte undan. Tack för att Du finns för mig, även när jag inte aktivt väljer att gå med Dig. Tack för att det kommer en tid då jag helhjärtat, utan undanflykter och prestationsångest, kan lämna mitt förflutna och låta Dig flytta in på heltid. Tack för alla dörrar Du har öppnat genom livet och tack för dem som Du har hjälpt mig att stänga. Tack för människor, vänner, som jag har mött i livet och som har lärt mig att det finns personer som vill gott. Tack för att jag har lärt mig att trygghet existerar och tack för det tålamod som har behövts. Tack för att Du finns och tack för att Du gav Ditt liv för mig, för oss. Tack Herre, TACK!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)