Gud som haver barnen kär - en kvällsbön från yngre år.

.

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart jag än i världen vänder,

står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går

- den Gud älskar lyckan får.

Amen.

.

Det är barndom för mig och en fin stund precis innan lyset släcks för kvällen.

Det finns så många olika åsikter om versioner av denna bön, dock är det denna

som bads för mig och senare även av mig under mina barndomsår. Senare har

den dykt upp någon enstaka gång, särskilt som en enda synbar utväg från de

tårar som hindrade mig från att sova om natten. Det blev en trygghet i kaoset.

.

(Mellan raderna kanske någon utläser att Gud inte skulle älska alla, detta är helt

fel och därför har speciellt den sista raden ändrats till; 'Lyckan kommer, lyckan går -

du förbliver Fader vår.' En version som stämmer mer in med att Gud älskar alla,

vilket han också gör.)

Att välkomna Gud är ett aktivt val.

En ny dag är här och jag har fått möjligheten att vakna upp till den. Det är inte så ofta som jag faktiskt tänker så och känner en uns tacksamhet över att få möta ytterliggare en dag, det är tråkigt och troligtvis alldeles för vanligt förekommande.

En ny dag ger nya möjligheter, en ny dag fylld av möjligheter att ta vara på. För visst finns det saker som man skulle kunna ta vara på om man inte var för bekväm eller rent av lat? Det är lätt att säga och tala om saker som man borde göra, det kryllar samhället och tidningar av idag, likaså saker som absolut inte är okej. Att veta åt vilket håll man ska gå, vilken sida i tidningen man ska läsa eller vilket öra man bör lyssna på omgivningen med är faktiskt ditt eget val. Det är ditt val och konsekvenserna av handlingarna blir också dina, låt det vara ditt val.

Att välkomna Gud in i ditt liv är ett aktivt val, ett ställningtagande som inte helt självklart står fast för att du en gång sagt så. Gud står kvar vid dig, men det som många gånger uppfattas som att ha blivit lämnad av Honom är att ditt fokus har förflyttas. Vårmodet, jobbet, vänner och kanske en tv-serie får istället den uppmärksamheten. Vet du, du är fortfarande älskad och det är många fler med dig som ibland (eller ofta) tappar siktet och går en liten avkrok. Det är okej.

Du är fortfarande Guds barn, och om du vågar titta lite längre än tåspetsarna på skorna så
kommer du se att Han försöker påminna dig om det - på alla tänkbara och otänkbara vis.
Det är Gud vi talar om - Han med den gränslösa kärleken och det enorma hjärtat.
Titta upp och se efter, Han finns vid din sida och tänker aldrig någonsin ge upp.

Casting Crowns - Voice of truth

Oh, what I would do to have

The kind of faith it takes to

climb out of this boat I'm in,

Onto the crashing waves.

.

To step out of my comfort zone

To the realm of the unknown

where Jesus is -

And He's holding out his hand.

.

But the waves are calling out my name and they laugh at me,

reminding me of all the times I've tried before and failed.

The waves they keep on telling me - time and time again;

"Girl, you'll never win!"

"You'll never win."

.

But the voice of truth tells me a different story

And the voice of truth says "Do not be afraid!"

The voice of truth says "This is for My glory."

Out of all the voices calling out to me,

I will choose to listen and believe

the voice of truth.

Allting har en början, Gud började med att skapa världen.

Det låter aningen klyschigt när jag försöker börja inlägget med att skriva; 'Allting har en början.' Det som skulle göra det ännu mer kliché-aktigt är att fortsätta med; 'Allting har också ett slut.' Orden är sagda så många gånger, har blivit ytterliggare en i raden av utnötta uttryck - vilket är precis vad en klyscha är.

Jag har en personlig klyscha, en fras som jag malt om och om igen på insidan av skallbenet men även i hjärtat. Jag undrar om jag verkligen tror på en större makt än den mänskliga, och vad innebär i så fall den? Tror jag på Gud eller är det ännu ett av alla grupptryck som jag fastnat för? Kan jag kallas för kristen när jag inte läser Bibeln varje dag? Kan jag läsa Bibeln utan att tro på varje ord och ändå säga att jag är troende? Kan jag lita på att Gud älskar mig - är inte det ännu en klyscha att förtränga?

Någonstans inom mig, mixat bland tvivel och åter tvivel, så finns det en tro på någonting. Även fast jag själv har svårt att inse det så finns där ändå en tro på Gud, den kanske inte är lika stark som jag uppfattar en väns tro och inte heller innehåller den likadana värderingar och åsikter. Vi är alla olika, unikt skapade, vilket skulle göra en likadan tro föga trovärdig och intetsägande. De värderingar och åsikter som jag har behöver inte vara desamma som min väns eller någon annans, jag får tro på Gud - och Han älskar mig - ändå.

Att jag är älskad, att du är älskad - att vi är älskade av Gud, det är en klysha värd att minnas!

Bibeln får jag återkomma till, men när det gäller osäkerheten kring grupptrycket så kan jag endast säga en sak - att säga 'Hej' till Gud är det bästa jag gjort.